Jag skjuter upp det mesta till absolut sista sekunden. Något som jag inte är stolt över. Varje gång det händer lovar jag mig själv dyrt och heligt att jag inte skall utsätta mitt för övrigt mycket stress-känsliga sinne för detta igen.
Men en annan sak som nästan är värre än att jag skjuter på allt in i det oändliga är att jag inte tar vara på den lediga tid som uppstår då det som skulle göras försvinner ur vägen.
Tänk vad mycket man skulle hinna göra och prova på om man bara inte var så trög.
Men det är väl kanske för att längst där inne skaver den där ogjorda saken och vill bli påtänkt och då får man ännu sämre samvete om man gör något annat, som att umgås med vänner. Något som också är så otroligt viktigt.
Så nu vet ni lite vad jag håller på och lär mig.
Ta tag i de saker som måste göras direkt, få dem ur världen och sedan njuta av det liv som håller på som bäst.
Varje sekund räknas!
Taget från min klasskompis Sofies blogg:
To realize the value of ONE YEAR, ask a student who failed a grade.
To realize the value of ONE MONTH, ask a mother who gave birth to a premature baby.
To realize the value of ONE WEEK, ask the editor of a weekly newspaper.
To realize the value of ONE DAY, ask the person who was born on February 29
To realize the value of ONE HOUR, ask the lovers who are waiting to meet.
To realize the value of ONE MINUTE, ask a person who missed the train.
To realize the value of ONE SECOND, ask a person who just avoided an accident.
To realize the value of ONE MILLISECOND, ask the person who won a silver medal in the Olympics.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar